Hej på er!
Här kommer ett väldigt personligt inlägg som handlar mycket om känslor och hunden som just hund.
Ibland glömmer vi bort att våra hundar är just det - hundar. Precis som vi härstammar de från det vilda med skillnaden att deras naturliga instinkter sitter kvar på ett kraftfullare sätt än hos oss. Även om jag tänker att man kan se kulturkrockar även i oss människor (som att vi skapar problem för oss själva när vi tappar bort vårt vilda och förtränger naturen), men det är en annan historia. Nu ska vi fokusera på hunden.
I det vilda lever hunddjur i en flock där samarbete är nyckelordet. Sammarbeta och bidra. Låt oss inte glömma att det var just dessa egenskaper som vi människor såg hos dem för länge sedan och som gjorde att vi domesticerade hunden. Ibland känns det som att vi tappat bort den anledningen, i ett virrvarr av “oönskade beteenden”, quick fix och lydnadskurser. Och statistiken säger att vi aldrig haft så mycket svårigheter med våra hundar som idag. Och då har vi ändå haft hund i goda många år. Självklart är en anledning att vi idag lever och bor på ett annat sätt än förr i tiden, men ändå. Kanske ska vi stanna upp lite och fundera på varför vi har hund. Varför har jag valt att skaffa hund?
Det blev ett litet sidospår, men likväl en grundtanke som man kan vila på lite. Åter till ämnet.
En hund vill bidra till sin flock. Oavsett om den är ett husdjur, en varg, en dingo eller en gatuhund. Vissa individer är bra på att spåra upp mat, vissa på att ta hand om valpar och andra är bra på att vakta. Alla har en uppgift och på så vi samarbetar flocken sig igenom sin tillvaro. Detta sker på individnivå och i det vilda bryr man sig inte om rasegenskaper till exempel. I vår moderna tid har vi avlat på vissa beteenden och skapat raser där olika super powers är extra starka. Jakt, vakt och vall till exempel. Att hämta något. Att skydda något. Att samla in. Olika viktiga egenskaper att ha för att kunna bidra till sin flock.
Dessa egenskaper blandat med hundens ursprungliga vilda natur kan skapa kulturkockar i våra människoliv när vi lever med en hund. Och med kulturkrockar menar jag saker vi kräver att hunden inte ska göra trots att det är högst naturligt för hunden att göra det. Som att tigga, äta tillsammans, skälla på främlingar osv. Men dessa kulturkrockar kan bli extra tydliga i samklang med alla träningsmetoder som har figurerat och figurerar där ute. Jag personligen kan absolut känna att jag många gånger, speciellt tidigare har lagt magkänslan åt sidan för att lyssna på andra och det har sen skapat problem med mitt och några av mina hundars samspel. Jag ska berätta.
Med tidigare hundar fick jag minsann veta att det enda som är acceptabelt beteende hos min hund är att hon ska vara tyst och lyda. Detta har jag haft med mig genom mina år tillsammans med hundar (vilket är ca 27 år), och ibland har jag trott att jag måste anpassa mig efter vad andra tycker och bortse från magkänslan. Tankar som ”andra tycker ju si och så, och jag vill inte verka som en dålig hundägare” osv. Med en av mina nuvarande hundar har jag upplevde det som att andra tycker att hon är dryg med sitt skällande och att hennes vaksamhet mot främlingar är ett oönskat beteende som jag borde “ta ur henne”. Att hennes beteende helt enkelt stör tillvaron. Så detta för henne helt naturliga beteende försökte jag motarbeta. Mmm, det gick si så där. Ni kan ju förstå hur knepigt det blir när man har en ras som är avlad på att larma, vakta och valla MED SKALL. Men ändå har jag fortsätt att försöka motarbeta beteendet då jag upplevt att andra tycker att det är ett oönskvärt beteende. Dessa tankar hos mig själv har lett till att min hund känt sig dålig då hon inte har fått bidra till flocken och livsuppgiften har tagits ifrån henne. Jag har känt mig usel då jag aldrig lyckades få bort det “oönskade” beteendet. Hänger ni med? Ser ni det knasiga mönstret?
Lucy, min hund, vill vakta, larma och roama gården. Hon larmar och larmar. Det spelar ingen roll om det är postbilen eller folk som ska hälsa på oss för i hennes huvud är det ett potentiellt hot mot vår flock. Tidigare har jag motarbetat detta och skällt på henne, stoppat henne och till och med valt att inte bjuda hem folk på grund av “vad ska folk tro? Detta har genom åren skapat problem med vårt samspel. Jag blir nervös och hon tar till sig av min energi och agerar därefter - alltså tar på sig ännu mer ansvar då matte uppenbarligen inte gör det. Rent teoretiskt vet jag allt detta. Orsak och verkan. Då Lucy även har tendenser att vara reaktiv har hon också ett stort behov av stöd och riktlinjer för var gränsen går. Jag måste visa att jag är där, stöttar henne och tar över när det är dags. Allt detta vet jag. I teorin. Rent praktiskt är det inte alltid så lätt dock. Och här klankar jag ner på mig själv oerhört mycket. För det handlar om att lära känna sig själv. Att lita på sin egen magkänsla och hålla fast vid den där känslan man hade när man valde att skaffa hund. Jag vet egentligen precis vad min hund behöver. Men tidigare har jag låtit mig påverkas av andras åsikter om mitt hundägarskap och min hund. Och det har verkligen inte gynnat oss. Skit i alla andra!
Vad vill jag säga med allt detta svammel nu då? Jo. Att lita på sin magkänsla och ta alla metoder med en nypa salt. Det handlar om din och din hunds relation och er vardag tillsammans. Du känner din hund, både som ras och individ. Vad vill den göra? Hur vill din hund bidra till ert vardagsliv? Gräva? Leta upp saker på promenaden? Släpa hem en stor pinne som ett byte? Larma hemma? Låt den få ha sin super power och jobba med den istället för emot den. Låt hunden få släpa hem saker. Låt den få larma, visa att du uppskattar det och berätta sen att nu tar jag över, du kan vara lugn, jag fixar det här. Berätta för andra att din hund gör rätt. Och vet du? Du är en jäkligt bra hundägare!
Just nu jobbar jag med det här. Kan du känna igen dig?